Referat från möten våren 2012
14/12 2011 Trubaduren Björn Larsson
17/1 2012 Galina Toll "Mitt Ryssland och mitt St Petersburg"
14/2 2012 Föreningsstämma + Björn Nyström "När jag gick bort mig i Wisconsin"
6/3 2012 Sune Jakobsson "Kvinnor i Frans G. Bengtssons författarskap"
27/3 2012 Annika Svensson och Lena Olsson "Vi pilgrimsvandrade till Santiago de Compostela" (inget referat)
17/4 2012 Kristina Sandgren-Furberg "Australiens ursprungsbefolkning"
8/5 2012 Märta Wennerström "1890-talets konstnärsliv i Paris - Ida Ericson-Molard 1853-1927"
Onsdag 14/12 2011 Broängskyrkan (Brita Olsson)
Aktiva Seniorers sista höstmöte ägde rum i Broängskyrkans samlingssal. Vice ordföranden Sune Jakobsson introducerade trubaduren Björn Larsson, Gullspång, som bjöd på en omväxlande musikresa med både välkända och mindre kända visor.
I de inledande Båten och Mor Anna dominerade den burleska humorn, medan Taubes Min älskling och Ruben Nilsons Fimpen och tändstickan båda gav uttryck för den innerliga och vemodiga kärleken. Övriga Norden representerades genom visor av Pröysen och Rautavaara. En egen komposition var Fortsättning på Cornelis Brev från kolonien, där brevskrivaren befinner sig på äldreboendet och skriver till sina barn.
Det musikaliska blandades med berättelser om sångerna och deras upphovsmän, och särskilt intressant var det att höra om Tapio Rautavaara som inte är så känd i Sverige.
Med sin varma röst, fina textning och välvalda repertoar gjorde Björn Larsson ett mycket gott intryck och bjöd även på ett extranummer: Han hade gråtit för om masten.
Tisdag 17/1 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har samlats till vårens första möte i församlingshemmet, som inleddes med att Hans Forsberg, ansvarig för föreningens hemsida, berättade vilken information man kan finna där.
Dagens gäst var Galina Toll. Hon växte upp i Sovjet i en kosacksläkt och kom som 16-åring till Sankt Petersburg, där hon levde och studerade i 10 år. Sedan 1991 bor hon i Kristinehamn, där hon numera är vd för HSB. Ungdomsåren i Sankt Petersburg har givetvis präglat henne, och hon berättade med stor inlevelse om denna betagande stad, Rysslands näst största stad och dess fönster mot Europa. Tsar Peter I, även kallad den store, påbörjade grundandet av staden 1703 och lyckades omvandla sumpmarkerna med hjälp av dåtidens bästa arkitekter och konstnärer. Amsterdam och Venedig var tsarens inspirationskällor och Sankt Petersburg kallas ofta för Nordens Venedig - minus gondoler och plus lökkupoler. Hela staden planerades samtidigt, och byggnaderna uppfördes i sten och marmor med tanke på brandrisken. Med sina kanaler, broar, palats och katedraler är staden som ett levande konstverk. Det isgröna Vinterpalatset med Eremitaget är ett av världens största muséer med ovärderliga konstskatter. Bland de många kyrkorna, som nu är restaurerade, hör Uppståndelssekyrkan, Kazankatedralen och Isakkatedralen till de vackraste. Sommarträdgården är en skönhet alla tider på året, och huvudgatan Nevskij Prospect stadens hjärta, som aldrig sover. Konst och kultur präglar Sankt Petersburg, som tidvis varit huvudstad och bytt namn flera gånger (Petrograd, Leningrad). Dess historia omfattar många krig, bl.a. den 900 dagar långa tyska belägringen under andra världskriget, då befolkningen fick utstå otroliga lidanden.
Sankt Petersburg är Rysslands främsta turistmål, och Galina Tolls berättelse med vackra bilder var särskilt intressant för dem som tänkt följa med på den resa dit, som föreningen planerat i maj.
Tisdag 14/2 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft föreningsstämma i församlingshemmet, där ordföranden Lars Carlson hälsade välkommen.
Sune Jakobsson valdes att leda förhandlingarna. Av verksamhetsberättelsen framgår att föreningen arrangerat buss- och båtresor, teater- och konsertresor, studiebesök, sång- och musikprogram, filmvisning samt föredrag.
Längsta resan var julbordskryssningen ombord på Viking Lines Cinderella, som föregicks av en adventskonsert i Blå Hallen. Två konserter har ägt rum i Bregårdsskolan, Karlskoga: en nyårskonsert och en jazzkonsert. En heldagsutflykt gjordes till Tiveden och en teaterresa för att se Nolby friluftsteater spela Muntra fruarna i Windsor.
Bland de nio föredragen kan nämnas: Madeleine Ströje-Wilkens som berättade om Intryck från fyra år som ambassadör på Island, filmaren Ingela Ströms berättelse om sitt arbete med filmen om F.A. Boltzius märkliga liv, som hon även visade. Om Rune Lindström och hans verk Himlaspelet talade Sture Lundqvist och framförde själv valda delar med stor inlevelse.
Studiecirklar har bedrivits i musik, historia och litteratur.
Medlemsantalet var 330, en ökning med 30. Årsavgiften 100 kronor blev oförändrad. Referat av föreningens aktiviteter har varit införda i NKP.
Styrelsen 2012: ordförande Lars Carlson, vice ordförande Sune Jakobsson (båda omval) Inger Widström, Olle Wirén, Gun Gunnarsson, Jan-Erik Häggroth, Inger Nilsson, Birgitta Olsson (alla omval) Hans Forsberg (nyval).
Revisor: Inger Jonsson-Lampa, suppleant Barbro Molander (nyval)
Valberedning: Gerd Landh (nyval) Barbro Ros, Lars Larberg.
Den avgående styrelsemedlemmen Gerd Landh avtackades av ordföranden. Gerd har varit föreningens trogna sekreterare i 15 år och förärades blommor och ett Picassohalsband. Den avgående revisorn och veteranen Malte Månsson avtackades också. Han var en av föreningens grundare 1988.
Björn Nyström kåserade därefter om två reseäventyr i ungdomen. Det första utspelade sig då han som ung stipendiat i USA blev utelåst mitt i natten och gick vilse bland majsfälten i Berlington, Wiscounsin. Det andra ägde rum mera lokalt, då Björn, inspirerad av den berömde sjöfararen Göran Schildt, företog ett misslyckat paddeläventyr i ösregn, som fick snöpligen avbrytas.
Tisdag 6/3 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, där föreningens v. ordförande Sune Jakobsson berättade om "Kvinnor i Frans G. Bengtssons författarskap". Sune Jakobsson förestår Frans G. Bengtssonmuseet i Gullspång och är genom sitt stora intresse för denna författare något av en expert.
De maskulina inslagen dominerar både i Röde Orm och i essäerna, men Sune Jakobsson presenterade tre kvinnor, som författaren beskrivit mera utförligt: hans egen mor, Åsa - mor till Röde Orm och Inger Reimers - en ungdomskälek.
Frans G. växte upp med fyra syskon på en stor gård i Skåne, och i "Den lustgård som jag minns" ger han ett kärleksfullt porträtt av modern. Främst minns han henne som matlagerskan av all slags korv och favoriträtten stekt fläsk med potatismos, lingonsylt och kärnmjölk. Hon uppmuntrade barnen att spela kort och deltog gärna själv i priffe. Frans var sjuklig som barn, och han minns hennes vårdande omsorg. En stunds högläsning om detta förmedlade hans positiva barndomsminnen.
Dessa minnen kan man säga går igen i Åsas karaktär. Orm är yngste sonen, mors ögonsten, och sjuk som barn liksom Frans. Åsa är ängslig och mån om Orm, och här går moderns omtanke om sonen igen. Matmotivet finns även här. Åsa är en duktig husfru i sitt stora hushåll. Skarptungad ibland men med bra relation till Orms hustru Ylva.
1928 berättar Frans G. i ett brev till författaren Sigfrid Lindström om ett kärleksförhållande, som fått honom att skriva poesi. Hans älskade hette Inger Reimers, 22 år, och kärleken komplicerades av att en annan man också var inblandad, ett menage à trois. 1964, tio år efter författarens död, publicerades dessa kärlekssonetter "Inför kvinnan ställd" och Sune läste ett urval av dikterna, som speglar kärlekens lycka och smärta. Inger Reimers dog 1988 och breven till henne finns bevarade. Trubaduren Björn Larsson, Gullspång, arbetar med att tonsätta ett flertal av dikterna.
Frans G. Bengtsson har sagt: mitt hjärta är en tågbiljett med litet slarvigt gjorda klipp i. En tacksam publik uppskattade denna resa i hans texter - inte minst den fina högläsningen.
Tisdag 17/4 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, och denna gång berättade Kristina Sandgren-Furberg om Australiens ursprungsbefolkning. Som diakon har hon arbetat i svenska kyrkans tjänst i Melbourne under fem år och kom då att intressera sig för detta ämne.
Inledningsvis visade hon några bilder från l930-talet, då delar av urbefolkningen fortfarande levde i de tropiska våtmarkerna, opåverkade av den västerländska civilisationen. Man talar om två huvudgrupper av aboriginer: de som är bosatta på fastlandet, och den grupp som lever på öarna i Torres sund. I 60.000 år har de funnits i Australien och är indelade i många olika språkgrupper. Numera talar de flesta även engelska.
1788 landsteg engelsmännen för att kolonisera Australien, där det då fanns 750.000 invånare. De flesta bodde på ostkusten och var jägare och samlare. Med kolonisatörerna följde också smittsamma sjukdomar som tuberkulos och smittkoppor, och befolkningen decimerades till 93.000 år 1900.
Koloniseringen medförde också konflikter, då de vita ville lägga beslag på de bördiga områdena längs kusten, där de flesta av urbefolkningen redan bodde. Aboriginernas åsikt att marken och naturen inte kan ägas av någon, människan är en delav marken och naturen, som är besjälad; den åsikten var främmande för kolonisatörerna, som betraktade aboriginerna som okunniga vildar.
Integrationen har långsamt avancerat och orättvisorna minskat. Ett misslyckat och tragiskt assimileringsförsök startades 1869 med "de stulna barnen". Barn togs från sina familjer för att placeras hos vita, men eftersom det var brist på vita familjer som ville ta emot barnen, hamnade de oftast på barnhem och förlorade kontakten med sina föräldrar. Detta pågick i mer än 100 år, och 2008 bad premiärministern om ursäkt för detta och andra missgrepp.
Charlie Parkins, en fotbollshjälte och rättsaktivist, arbetade 1965 ivrigt för att urbefolkningens rättigheter skulle beaktas, och 1967 fick de rösträtt. Numera omfattar gruppen 500.000 varav 70% är kristna. Större delen bor i städerna, och många lever ett gott liv. Men ingen kan vara oberörd inför de problem med hälsan, utbildning och arbetslöshet, som en stor del är drabbad av. Regeringen har nu tillsatt en utredningsgrupp med både aboriginer och juridisk expertis. Deras uppgift är att förändra grundlagen med tanke på aboriginernas rättigheter. Man hoppas på så sätt kunna läka detta gamla sår.
Kristina visade även bilder och böcker, som gav prov på deras kreativa och konstnärliga begåvning t.ex. klipp- och barkmålning.
Tisdag 8/5 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft sista mötet denna säsong, då ordföranden Lars Carlson välkomnade Märta Wennerström, Karlstad, som berättade om 1890-talets konstnärsliv i Paris.
Många svenska konstnärer flyttade till Paris i slutet av 1800-talet bl.a. Carl Larsson, Christian Ericsson och Per Hasselberg. Anledningen var dels Konstakademiens förtryckande regler, dels det enkla och mer bohemiska livet i Paris, där det var billigt att leva. Kvinnorna kände sig friare och behövde inget "förkläde".
Ida Ericsson föddes l853 i Stockholm, växte upp i enkla förhållanden och arbetade som piga och barnsköterska hos konstnärsfamiljen Ahlgrensson. 1872-80 är Ida elev på Konstnärsakademien, hon är van att "ta i" och vill bli skulptör. I förhållandet med en äldre gift operasångare föds dottern Judith l881, skandal följer, och det resestipenium Ida erhållit dras in. Men genom Ellen Keys förbindelser med familjen Bonnier får Ida pengar och ger sig iväg till Paris. Dottern placeras hos vänner i Sverige. Ida arbetar med skulpturen Judith och Holofoernes, som tyvärr endast finns kvar på bild. l887 får Ida stipendiet på riktigt och då kommer dottern med till Paris och börjar skolan. Ida gifter sig med musikern William Molard, och bland konstnärsvännerna finns Ivan Agueli, Eva Bonnier och Paul Gaugin. Den senare bor ovanför Molards atelje, där Ida ordnar fester med små medel och lagar mat på kaminen till torsdagsträffarna på Salong Molard. Dit kom även Edvard Munch och Strindberg. Judith förälskar sig i Gaugin, som umgås med van Gogh, innan Gaugin flyttar till Tahiti. Även Judith studerar konst , deltar i utställningar och kopierar ett självporträtt av van Gogh så väl, att det togs för en äkta van Gogh, vilket Judith rättade till.
Ida dog 1927 och dottern Judith 1954. Märta Wennerströms berättelse om dessa konstnärer har inspirerats av boken Molards salong författad av Thomas Millroth. Tyvärr finns inte några verk av Ida Ericsson bevarade, men hon hade stor betydelse för många konstnärer genom sin generositet och gästfrihet. Hon tog sig an dem som hade det svårt. Föredraget med bilder gav en spännande och levande inblick i konstnärsvärlden för mer än 100 år sedan.
Referat från möten hösten 2012
4/9 2012 Besök på Hembygdsgården
18/9 2012 Tomas Skoglund "Hur man gör regional tv"
2/10 2012 Jenny Weibull och Ulrika Telander "Böcker i arbetet med bokstavsbarn"
30/10 2012 Greger Widgren "Från Arvfurstens palats till Sydpolen via Tonga och Nya Guinea"
13/11 2012 Hans Olsson "Järsberg - ortnamn, runstenen och trakten"
4/12 2012 Julavslutning med Sam och Marianne
Tisdag 4/9 2012 Hembygdsgården (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har gjort en teaterresa till Berättarladan i Sunne, där Västanå teater spelade Molieres Misantropen.
Säsongens första aktivitet var förlagd till Hembygdsgården. Som inledning serverades kaffe i Norrgårdens stora sal. Uppdelade på tre grupper guidades vi därefter i Norrgårdens källare, Lundbomsgården och soldattorpet.
Gunnar Åberg berättade att föremålen i källaren tidigare funnits på Gustavsberg. Här finns flera maskiner från Albin motor och Kristinehamns första elverk, daterat l883, tillverkat på KMW.Gamla skrivmaskiner, radioapparater, verktyg och hushållsredskap väckte barndomsminnen hos besökarna, av vilka de flesta inte kände till källarmuseets existens.
Lundbomsgården från 1700-talet flyttades 1938 till detta område. Kjell Carvbo guidade i de olika rummen. Under andra världskriget var gården nödbostad åt tre familjer. Broströmsrummet var styrelserum under Axel Broströms tid. Han var även sjöfartsminister och hans uniform finns bevarad i en monter liksom en modell av galeasen Mathilda, hans första fartyg.
Soldattorpet, ursprungligen från Ölme, invigdes 1948 nära A9 och är från början av 1700-talet. Lars Carlson medverkade till att torpet blev flyttat till Hembygdsgårdens område 2009, där det invigdes 2011 och verkligen pryder sin plats.
Hembygdsgårdens vackra miljö med kända och okända sevärdheter är förvisso en tillgång för Kristinehamn och väl värd ett besök. För utländska gäster finns beskrivningar även på engelska och tyska.
Tisdag 18/9 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, där Tomas Skoglund berättade "Hur man gör regional tv". Han är redaktionschef och ansvarig utgivare för SVT Värmlandsnytt. Född och uppvuxen i Kristinehamn inriktade han sig tidigt på att bli journalist och jobbade bl.a. på NKP under sex år.
SVT arbetar för fri television om alla / för alla utan reklam och är oberoende av staten. En stiftelse äger SVT och utser styrelsen. Över 2000 medarbetare finns på företaget och 11 orter med regional tv. I Karlstad abetar 30 personer med att täcka hela länet. Ekonomin medger inte egna program; det sänds bara från Stockholm, Malmö, Lund och Umeå. Tv 4 får sina värmlandsnyheter genom sju reportrar i Karlstad och sänds från Göteborg. Bakom varje nyhetsinslag finns många personer: reporter, fotograf, redigerare, sändningsproducent, tekniker, programledare för att nämna några.
Tv tappar tittare och är inte längre en samlingspunkt som tidigare.Barn och pensionärer hör till de stora tittargrupperna, och man inriktar sig på att locka unga vuxna. Men tittarna föredrar mer och mer att se via dator eller mobil och kan på så sätt själva välja tidpunkt för sitt tittande.
Som avslutning ställde publiken en del frågor om textning och hörbarhet och även om förslaget med en avgift fristående från statsbudgeten.
Tisdag 2/10 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, där ordföranden Lars Carlson välkomnade Jenny Weibull, verksam vid neuropsykiatriska enheten vid Centralsjukhuset, samt logopeden Ulrika Telander. De båda ar jobbat ihop i 35 år bl.a. med så kallade bokstavsbarn.
I varje klass finns en till två stycken elever med neuropsykiatriska problem, d.v.s. personlighetsdrag som kan ge svårigheter. Aspergers syndrom, besläktat med autism, innebär att personen har svårt med kommunikation, men är normalbegåvad och ofta har specialintressen. Hos adhd-barn är det primära problemet koncentrationssvårigheter, medan add-barn är för passiva och har svårt att komma igång. Dcd-barn har motoriska problem och svårt med koordinationen. Samma barn kan ha flera diagnoser, och bland missbrukare är det många som har någon av dessa diagnoser.
Psykologen Kicki Polleryd har skrivit barnböcker, som tar upp dessa problem, för att barnen själva eller anhöriga skall kunna läsa dem och känna igen sig. Boken Abbe, 8 år och 43 dagar, handlar om Asperger. Abbe är en vanlig kille, som tänker litet annorlunda och har svårt att anpassa sig i olika situationer. Han kommunicerar bättre med vuxna än med kompisar och har svårt att lära sig hur han skall bete sig i olika sammanhang. Andra barn lär sig de sociala koderna genom att härma, och det blir snabbt automatiskt. Bokstavsbarn måst lära sig genom sin begåvning och sina tankar, vilket tar längre tid och energi och gör dem trötta. Boken Rut och Randi handlar om ett par tvillingsystrar, där Rut har adhd och Randi add. Om förskolepojken Mertil finns det två böcker med efterord för vuxna.
Logopeden Ulrika Telander påpekade att hos bokstavsbarnen är det som att språk, koncentration och motorik inte hakar i varandra. Under gynnsamma förhållanden i en lugn miljö, t.ex. hos mormor, fungerar det, och skolan eftersträvar därför individuella åtgärdsprogram. Bildlika uttryck och abstrakt tänkande är svårt att förstå för Asperger-barn, t.ex. tappa hakan, bli lång i ansiktet. Diagnosen Asperger och adhd ställs ofta senare för flickor än för pojkar, men det är viktigt att ringa in problemen och ställa en diagnos för att kunna ge hjälp.
Tisdag 30/10 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har arrangerat två bussresor till NWT i Karlstad för att delta i guidad visning av NWT:s förnämliga konstsamling.
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet. Greger Widgren, f.d. ambassadör, kåserade där under den lockande titeln "Från Arvfurstens palats till Sydpolen via Tonga och Nya Guinea". Efter att ha arbetat på UD:s administrativa avdelning blev han erbjuden jobbet som reseambassadör för Sydpolen och de polynesiska öarna.
Utrikesdepartementet är ett stort verk med totalt cirka 2500 anställda: 750 i Stockholm, 530 utrikes plus 1300 lokalanställda. Där finns tre politiskt tillsatta ministrar: utrikesministern, biståndsministern och handelsministern. Organisationen är rörlig och kräver stor personalavdelning. På senare tid har man av ekonomiska skäl tvingats dra in en del ambassader, vilket kan vara känsligt och aldrig är populärt. Förutom ambassaderna finns 430 honorärkonsulat, ett hedersuppdrag utan lön, till stöd för svensk kultur och näringsliv. Sedan EU bildades upptas en stor del av verkets tid till att förbereda de beslut som tas i EU.
På Nya Guinea finns en svensk ambassad och till Polynesien räknas även Samoa, Tonga, Fiji, Påskön och Salomonöarna. Fiji har flygplats och utvecklad turism. Utbildningsnivån är genomgående hög och samarbetet mellan öarna gott. En del svenska företag finns.
Sydpolen eller Antarktis är en enorm istäckt kontinent 30 gånger så stor som Sverige. Den har det kallaste, blåsigaste och torraste klimatet med minus 87 som lägst uppmätta temperatur. De första som landsteg på 1800-talet var valfångare som efterträddes av vetenskapliga expeditioner. Otto Nordenskjölds expedition 1901-04, som tvingades övervintra två år under olidliga förhållanden, är omtalad liksom Scott/Amundsens kapplöpning mot Sydpolen 1911. Efter andra världskriget ställde en rad stater territoriella krav på Antarktis, men ett fördrag upprättades: militära åtgärder är förbjudna, och kontinenten skall vara öppen för vetenskapligt arbete. Sverige undertecknade fördraget 1988 och har två sommarstationer på plats med 10-15 forskare inom djurliv, klimat och miljjö. Ett miljöskyddsprotokoll ingår i fördraget, där krillfisket begränsas.
Det intressanta föredraget illustrerades av bilder, och som avslutning berättade Greger Widgren hur han med knapp nöd undkom en hungrig isbjörn i norra Kanada.
Tisdag 13/11 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, där ordföranden Lars Carlson välkomnade Hans Olsson. Hans föredrag handlade om Järsberg - ortnamn, runstenen och trakten.
Ortnamnets ursprung har varit föremål för ett flertal tolkningar beroende på språkutvecklingen från 1200-talet fram till vår tid. Enligt den senaste tolkningen härleds namnet till ordet gärde.
Den berömda runstenen, en av de mest kända i Sverige, upptäcktes nergrävd i jorden 1863 av ägaren till Järsbergs gård, Karl Ersson, som inte uppmärksammade runorna utan planerade att använda den som grindstolpe. Men läroverksläraren Alsterlund upptäckte runristningarna och konstaterade även att runstenen hittats på en kulle, som tidigare varit kantad av stora stenar, en s.k. domarring. Runstenen är drygt två meter hög och står fortfarande på en kulle med en trappa som underlättar för besökarna. Stenen är från 550 e.Kr. och dess topp är avslagen.
Runorna är placerade på en sida och står i två parallella lodräta rader. Den vetenskapliga tolkningen har varierat, men den senaste lyder: Uv heter jag. Korp heter jag. Jag herulen ristar runorna.
Herulerna var en germansk folkgrupp, som hade viss anknytning till Skandinavien, och i detta fall var herulen tydligen skriv- och läskunnig- en magisk person.
Den berömda Letstigen gick förbi Järsberg och ledde trafiken från Svealand till Norge. I Järsberg har funnits tre kvarnar och två skolor (Torpåsen och Järsberg). Här fanns även en magisk källa Holmkällan, som ansågs kunna bota sjukdomar. Järsbergs gård är mycket gammal och beboddes 1540 av länsman Olof. Järsbergs betydelse avtar i och med att Kristinehamns inflytande ökar, framför allt genom järnhanteringen. Men man kan fastslå att det är en gammal kulturbygd med intressant historia. Föredraget gav upphov till många intressanta aspekter bland åhörarna.
Tisdag 4/12 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har avslutat säsongen med två program i musikens tecken. I församlingshemmet underhöll det trivsamma paret Sam och Marianne, iklädda folkdräkt, och bjöd på visor från olika landskap i Sverige. Sam spelar både fiol och nyckelharpa och sjunger dessutom, och Marianne trakterar dragspelet. Där var Ärtemarschen från Värmlandsnäs, Horgalåten, Dalbylåten m.fl. och som avslutning tre julvisor. Allt framfört med stor professionalitet och fin tonkänsla. Föreningen bjöd på kaffe och tårta. Ordföranden Lars Carlson tackade Brita Olsson för referat i NKP och överlämnade blommor.
Operaälskarna har haft möjlighet att se Verdis Maskeradbalen i digital direktsändning från Metropolitan i New York. Resan gick med buss till Filipstads Folkets hus.
