Tisdag 8/4 2025, FÖRFATTAREN HELEN WIGH GÄSTADE AKTIVA SENIORERS APRILMÖTE.

Tisdagen den 8/4 2025 fick föreningen Aktiva Seniorer i Kristinehamn besök av författaren Helen Wigh. Helen, som är bördig från Persberg skriver spänningsromaner, inspirerad av lokalhistoriska fakta, gamla berättelser, vandringssägner och framför allt gedigna bakgrundsstudier av de människor och miljöer hon beskriver.

Den tidigare läraren Helen Wigh beslutade sig för att ägna sig åt sitt författande på heltid i december 2024. Hon har, efter debuten 2021 med romanen Järnmärkt, publicerat böcker inom genren deckare/spänningsromaner, men även hunnit med att ägna sig åt att skriva för barn och unga.

Helen inledde med att berätta om sin uppväxt i Persberg, där föräldrahemmet låg alldeles intill Högbergsfältet med sin hundraåriga historia av gruvdrift. Närheten till skog och natur parat med upptäckarlust och äventyrlighet väckte tidigt fantasin och intresset för gamla tider hos den unga Helen. Att morfar – gruvarbetaren – var en strålande historieberättare ökade ytterligare på fascinationen för den spännande miljön runt hemmet. Den vackra klockstapeln i Persberg, den hemlighetsfulla sagomiljön vid Tilas Stoll, resterna av de jordkulor som var gruvarbetarnas torftiga boställen, bilderna från förr på Bösk-Lina vid sin backstuga och andra människor som levde för länge sedan – allt bidrog ett allt mer växande intresse hos Helen. I första romanen Järnmärkt möter vi just gruvarbetarnas hårda och ofta livsfarliga arbetsmiljö som bakgrund till en spännande mordhistoria.

Åhörarna fick ta del av Helens möte med förlaget Historiska Media i Lund där den nervösa debutanten bjöds på svårtuggad lunch och fika innan hon äntligen fick beskedet att förlaget gärna ville ge ut hennes första bok!

Pandemins utbrott försenade utgivningen och det sedvanliga boksläppet var naturligtvis inte möjligt. Den påhittiga Helen ordnade då ett Drive-in-boksläpp på Högbergsfältet. Den plötsligt påkomna paniken inför dagen, där hela tjocka släkten beordrades ut i varsin bil förbyttes i stor glädje, när det visade sig att väl över 100 bilar hittat vägen till Drive-in-platsen och 200 böcker såldes under dagen.

Efter debuten fortsatte Helen Wigh sin framgångsrika karriär och snart kom bok nummer två Jordoffer som utspelar sig i Filipstad. Inför berättelsen gjorde Helen gedigen research och fick hjälp av lokalhistoriskt kunniga personer för att få gatunamn, byggnaders placering, färgen på husfasaderna och övriga detaljer helt korrekta.

Inspirationen till sina böcker hämtar Helen förutom från litteratur också från gamla tidningsartiklar, målningar, brev, dagböcker och annat som väcker hennes intresse. I en gammal upplaga av damtidningen Idun hittade hon ett solskensreportage om ett s k Barnhus i Stockholm. Men var barnhemsmiljön verkligen så perfekt? Detta blev utgångpunkten för första romanen Tukta i en ny Värmlandsserie om den klipska Elin Roth vars dröm att bli polis var omöjlig på 1950-talet i Filipstad. Vi möter också föräldralösa syskonen Ingrid och Sara som på 1890-talet skickas mellan barnhus och fosterhem. Miljön är Nykroppa och Lungsund med omnejd.

Andra boken om Elin Roth – Söndra – krävde ett lika omfattande forskningsarbete från Helen Wighs sida. Nu handlar det om skogsfinnarnas liv i norra Värmland. Eero Järnefelts målning ”Trälar under penningen” som visar svedjefinnarnas slitsamma tillvaro var en inspirationskälla för författaren. Helen begav sig till Lekvattnet och Finnskogscentrum och läste in sig på kolarnas ensamma och hårda liv. Bland vidskepelse, urgamla sägner och folktro – var hittar man sanningen? Här träffar Helen för första gången på den egendomligt dubbelbottnade karaktären ”Finnskogens apostel” Carl Axel Gottlund som är en historisk person. Bakom fasaden av en universitetsutbildad folklivsskildrare av Finnskogen och en glödande förespråkare för skogsfinnarnas rättigheter, dolde sig en hänsynslös kvinnoskändare som ingen vågade sätta sig upp mot. Hans dagboksanteckningar talar sitt tydliga språk – när man knäckt de chiffrerade textdelarna!

Glava i Arvika-trakten är miljön i Rista, där vi åter möter Elin Roth. En historisk roman där en ensam flicka söker sin försvunna mor och vi tas med till kända och okända platser i trakten. Jätteröset, Stenkyrkan i Skog som byggdes av barn år 1875, Täljstensberget med sina ansiktsinristningar och den hjärtskärande berättelsen om den ihjälfrusna tiggarkvinnan med sitt spädbarn i Busten i Årjäng är några av miljöerna läsaren får möta. Helen har som vanligt noggrant satt sig in i såväl trakten som i bakgrundshistorierna.

Dyrka blir sista delen i serien och kommer att publiceras i september 2025. Åhörarna fick en exklusiv förhandstitt på omslagsbild och baksidestext – annars är allt kring romanen hemligt till publiceringsdatum!

Avslutningsvis berättade Helen om sitt arbete som ambassadör för Filipstad där hon bl a skänkt böcker till elever och varit flitigt ute i klasserna med bokprat med strävan att väcka läsintresse. Hon har mottagit Ferlinstipendiet och utsetts till Filipstads kommuns kulturprofil. Journalisten Lasse Anrell kallade i sin hyllande recension Helens böcker för Filipstad noir och nog framkom det tydligt för åhörarna denna eftermiddag att författaren är fast förankrad i Bergslagen. Och kanske, kanske får vi i framtiden se en TV-serie baserad på en Helen Wigh-roman! Förhandlingar pågår!

Applåderna var varma när Helen avslutat sitt föredrag och många medlemmar köade för ett signerat exemplar av en eller flera romaner. Många ville också fråga och berätta för den sympatiskt lyssnande författaren om egna erfarenheter runt romanernas skiftande teman. Sammanfattningsvis en givande och inspirerande föreläsning av en författare vars framtida arbete vi ser fram emot att få ta del av.

Mia Lokind

 

 

Med Kungen i Kina och Pappa i lanthandeln – Ingemar Eliasson hos Aktiva Seniorer.

 

Den 13 maj 2025 hade Aktiva Seniorer besök av Värmlands tidigare Landshövding Ingemar Eliasson. Den utsålda samlingssalen i Broängskyrkan fick ta del av en personlig, intressant och tankeväckande presentation, där föredragshållaren på ett humoristiskt sätt illustrerade tidsepokerna från 40-talet och framåt med tidstypiska Volvo-modeller.

Ingemar Eliasson föddes 1939 i en småbrukarbygd i Medhamn. Föräldrarna drev en lanthandel på gården, där generationerna bodde tätt tillsammans och sammanhållningen var stark. Här har familjen Eliasson fortfarande sitt sommarparadis, med samma stabila släktband.

40-talet var krigstid och orostid där fäderna blev inkallade till militärtjänstgöring och mödrarna lämnades att sköta hus och hem. Det gällde även familjen Eliasson, där modern skötte de fyra barnen, gården och lanthandeln under pappans frånvaro. Smaken av klistret på baksidan av ransoneringskorten finns kvar som ett levande minne, eftersom det var en uppgift för barnen i lanthandeln att klistra upp korten i korrekt ordning. Minnet av den lite nyckfulla, gengasdrivna Medhamnsbussen framkallade t o m en liten sång av föredragshållaren. Ingemar poängterade att en orostid kan vända till något bättre och ljusare, vilket kan kännas trösterikt i vår egen tid av politisk oro i världen.

Ett klassfoto inledde avsnittet av 50-talet, då unge Ingemar började skolan. Medhamnsskolan var en B3-skola, där flera årskullar undervisades tillsammans. Ingemars moster var lärarinna, vilket somliga trodde var en fördel, men kanske ändå medförde större krav för den berörda eleven! Föräldrarnas strävsamma arbete i lanthandeln gav barnen en praktisk undervisning i ekonomi – pengarna som kom in skulle betala för nya varor. Lika viktig var lärdomen att mannen och kvinnan var lika viktiga för företaget – en lektion i jämställdhet alltså.

Kristinehamns Högre Allmänna Läroverk blev nästa undervisningssteg för lanthandlarsonen. En gammal elev från tiden som vikarierande lärare på Södermalmsskolan visade sig sitta i publiken och fick ett positivt omdöme av sin gamle lärare! Stadsbilder från Kristinehamn på 60-talet visades och diskuterades – var låg egentligen butiken Suni? En bild på en Volvo Amazon dök upp naturligtvis.

Handelshögskolestudier och naturligtvis giftermålet med Karin var andra viktiga milstolpar under det aktuella decenniet.

70-talet medförde inledningen på Ingemar Eliassons politiska karriär. Folkpartiets kansli i Riksdagshuset blev första arbetsplatsen. Arbetet som statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet upplevdes som nytt och krävande. Vi fick se en bild av föredragshållaren och relativt nyblivna Drottning Silvia, som skulle informeras om svensk arbetsmarknad. ”Säkert väldigt tråkigt”, trodde Ingemar, men Drottningen lyssnade intresserat!

Som nyblivet statsråd följde Ingemar Eliasson med på Kungens och Drottningens statsbesök till Kina i början av 80-talet. Kina hade då länge varit ett stängt land för västerlänningar och sällskapet väckte stor förundran, särskilt på landsbygden. Landet hade försiktigt börjat tillämpa marknadsekonomi, vilket innebar att en lantbrukare kunde få sälja sitt eventuella överskott och göra en liten vinst. En rolig detalj var att Värmlandsvisan spelades för att hedra det svenska sällskapet – inte Nationalsången! Ingemar förnekade att han hade någonting som helst med förväxlingen att göra!

90-talet var epoken som Landshövding i Värmland. ”Jag vill bo i ett gult hus med en bäck som rinner genom trädgården”, skrev unge Ingemar i en skoluppsats. Det gula residenset i Karlstad med Klarälven utanför passade mycket väl in på den beskrivningen! Här betonade Ingemar återigen vikten av att vara två som samarbetar. Precis som föräldrarnas arbete sida vid sida i lanthandeln, hade uppdraget som Landshövding varit oändligt mycket svårare utan hustru Karin. Förutom en omfattande representation med invigningar, officiella tal och kungliga besök, innebär arbetet som Landshövding att vara Länsstyrelsens chef och verkställa beslut från Riksdag och Regering. Vi fick höra den dråpliga historien om den pampiga kronan som pryder porten till residenset idag. Vid en tidigare ombyggnad av residenset försvann kronan, men Ingemar lyckades spåra upp den och köpa tillbaka den från ägaren till en sommarstuga i Alster! Vid invigningen, som skulle företas i närvaro av Kungen och Hertigen av Värmland fastnade skynket som täckte kronan och repet gick av! Landshövdingen klättrade raskt upp och fixade det hela.

År 2002 fick Ingemar Eliasson frågan om han ville bli Riksmarskalk. Ämbetet innebär en mängd skiftande uppgifter – ungefär som i en lanthandel! Tillsynen av de tio kungliga slotten som ägs av staten och disponeras av den kungliga familjen är en av dem. Den pampiga paraduniformen som Riksmarskalken ikläder sig vid högtidliga tillfällen är ett exempel på kungligt återbruk – ”Uniformen är traditionen som man stoppar in olika gubbar i”, sade Ingemar till publikens förtjusning!

2010 var perioden som Riksmarskalk slut. Då hade Ingemar deltagit i planeringen av det kungliga bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel, som fick skjutas upp ett år p g a Daniels sjukdom. Ett arbete som Ordenskansler blev avslutningen på en lång och omväxlande karriär i samhällets tjänst. Publiken fick en snabb genomgång av de olika kungliga ordnarna och deras betydelse.

Ingemar Eliasson har delat med sig av sina mångskiftande erfarenheter i flera böcker. Memoarerna har titeln Jag vet var jag kommer ifrån, en titel som skulle kunna sammanfatta dagens presentation. Familjehistorien, den egna växande familjen och rötterna i hembygden är det som bildar den jordnära, fasta grund som den imponerande karriären vilar på. Applåderna var långa och varma för eftermiddagens högst sympatiske, humoristiske och inspirerande föredragshållare.

Mia Lokind