Här hittar du tidigare mötesreferat från våren 2012 (inkl dec -11).
14/12 2011 Trubaduren Björn Larsson
17/1 2012 Galina Toll "Mitt Ryssland och mitt St Petersburg"
14/2 2012 Föreningsstämma + Björn Nyström "När jag gick bort mig i Wisconsin"
6/3 2012 Sune Jakobsson "Kvinnor i Frans G. Bengtssons författarskap"
27/3 2012 Annika Svensson och Lena Olsson "Vi pilgrimsvandrade till Santiago de Compostela" (inget referat)
17/4 2012 Kristina Sandgren-Furberg "Australiens ursprungsbefolkning"
8/5 2012 Märta Wennerström "1890-talets konstnärsliv i Paris - Ida Ericson-Molard 1853-1927"
Onsdag 14/12 2011 Broängskyrkan (Brita Olsson)
Aktiva Seniorers sista höstmöte ägde rum i Broängskyrkans samlingssal. Vice ordföranden Sune Jakobsson introducerade trubaduren Björn Larsson, Gullspång, som bjöd på en omväxlande musikresa med både välkända och mindre kända visor.
I de inledande Båten och Mor Anna dominerade den burleska humorn, medan Taubes Min älskling och Ruben Nilsons Fimpen och tändstickan båda gav uttryck för den innerliga och vemodiga kärleken. Övriga Norden representerades genom visor av Pröysen och Rautavaara. En egen komposition var Fortsättning på Cornelis Brev från kolonien, där brevskrivaren befinner sig på äldreboendet och skriver till sina barn.
Det musikaliska blandades med berättelser om sångerna och deras upphovsmän, och särskilt intressant var det att höra om Tapio Rautavaara som inte är så känd i Sverige.
Med sin varma röst, fina textning och välvalda repertoar gjorde Björn Larsson ett mycket gott intryck och bjöd även på ett extranummer: Han hade gråtit för om masten.
Aktiva Seniorer har samlats till vårens första möte i församlingshemmet, som inleddes med att Hans Forsberg, ansvarig för föreningens hemsida, berättade vilken information man kan finna där.
Dagens gäst var Galina Toll. Hon växte upp i Sovjet i en kosacksläkt och kom som 16-åring till Sankt Petersburg, där hon levde och studerade i 10 år. Sedan 1991 bor hon i Kristinehamn, där hon numera är vd för HSB. Ungdomsåren i Sankt Petersburg har givetvis präglat henne, och hon berättade med stor inlevelse om denna betagande stad, Rysslands näst största stad och dess fönster mot Europa. Tsar Peter I, även kallad den store, påbörjade grundandet av staden 1703 och lyckades omvandla sumpmarkerna med hjälp av dåtidens bästa arkitekter och konstnärer. Amsterdam och Venedig var tsarens inspirationskällor och Sankt Petersburg kallas ofta för Nordens Venedig - minus gondoler och plus lökkupoler. Hela staden planerades samtidigt, och byggnaderna uppfördes i sten och marmor med tanke på brandrisken. Med sina kanaler, broar, palats och katedraler är staden som ett levande konstverk. Det isgröna Vinterpalatset med Eremitaget är ett av världens största muséer med ovärderliga konstskatter. Bland de många kyrkorna, som nu är restaurerade, hör Uppståndelssekyrkan, Kazankatedralen och Isakkatedralen till de vackraste. Sommarträdgården är en skönhet alla tider på året, och huvudgatan Nevskij Prospect stadens hjärta, som aldrig sover. Konst och kultur präglar Sankt Petersburg, som tidvis varit huvudstad och bytt namn flera gånger (Petrograd, Leningrad). Dess historia omfattar många krig, bl.a. den 900 dagar långa tyska belägringen under andra världskriget, då befolkningen fick utstå otroliga lidanden.
Sankt Petersburg är Rysslands främsta turistmål, och Galina Tolls berättelse med vackra bilder var särskilt intressant för dem som tänkt följa med på den resa dit, som föreningen planerat i maj.
Tisdag 14/2 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft föreningsstämma i församlingshemmet, där ordföranden Lars Carlson hälsade välkommen.
Sune Jakobsson valdes att leda förhandlingarna. Av verksamhetsberättelsen framgår att föreningen arrangerat buss- och båtresor, teater- och konsertresor, studiebesök, sång- och musikprogram, filmvisning samt föredrag.
Längsta resan var julbordskryssningen ombord på Viking Lines Cinderella, som föregicks av en adventskonsert i Blå Hallen. Två konserter har ägt rum i Bregårdsskolan, Karlskoga: en nyårskonsert och en jazzkonsert. En heldagsutflykt gjordes till Tiveden och en teaterresa för att se Nolby friluftsteater spela Muntra fruarna i Windsor.
Bland de nio föredragen kan nämnas: Madeleine Ströje-Wilkens som berättade om Intryck från fyra år som ambassadör på Island, filmaren Ingela Ströms berättelse om sitt arbete med filmen om F.A. Boltzius märkliga liv, som hon även visade. Om Rune Lindström och hans verk Himlaspelet talade Sture Lundqvist och framförde själv valda delar med stor inlevelse.
Studiecirklar har bedrivits i musik, historia och litteratur.
Medlemsantalet var 330, en ökning med 30. Årsavgiften 100 kronor blev oförändrad. Referat av föreningens aktiviteter har varit införda i NKP.
Styrelsen 2012: ordförande Lars Carlson, vice ordförande Sune Jakobsson (båda omval) Inger Widström, Olle Wirén, Gun Gunnarsson, Jan-Erik Häggroth, Inger Nilsson, Birgitta Olsson (alla omval) Hans Forsberg (nyval).
Revisor: Inger Jonsson-Lampa, suppleant Barbro Molander (nyval)
Valberedning: Gerd Landh (nyval) Barbro Ros, Lars Larberg.
Den avgående styrelsemedlemmen Gerd Landh avtackades av ordföranden. Gerd har varit föreningens trogna sekreterare i 15 år och förärades blommor och ett Picassohalsband. Den avgående revisorn och veteranen Malte Månsson avtackades också. Han var en av föreningens grundare 1988.
Björn Nyström kåserade därefter om två reseäventyr i ungdomen. Det första utspelade sig då han som ung stipendiat i USA blev utelåst mitt i natten och gick vilse bland majsfälten i Berlington, Wiscounsin. Det andra ägde rum mera lokalt, då Björn, inspirerad av den berömde sjöfararen Göran Schildt, företog ett misslyckat paddeläventyr i ösregn, som fick snöpligen avbrytas.
Tisdag 6/3 2012 Församlingshemmet (Brita Olsson)
Aktiva Seniorer har haft möte i församlingshemmet, där föreningens v. ordförande Sune Jakobsson berättade om "Kvinnor i Frans G. Bengtssons författarskap". Sune Jakobsson förestår Frans G. Bengtssonmuseet i Gullspång och är genom sitt stora intresse för denna författare något av en expert.
De maskulina inslagen dominerar både i Röde Orm och i essäerna, men Sune Jakobsson presenterade tre kvinnor, som författaren beskrivit mera utförligt: hans egen mor, Åsa - mor till Röde Orm och Inger Reimers - en ungdomskälek.
Frans G. växte upp med fyra syskon på en stor gård i Skåne, och i "Den lustgård som jag minns" ger han ett kärleksfullt porträtt av modern. Främst minns han henne som matlagerskan av all slags korv och favoriträtten stekt fläsk med potatismos, lingonsylt och kärnmjölk. Hon uppmuntrade barnen att spela kort och deltog gärna själv i priffe. Frans var sjuklig som barn, och han minns hennes vårdande omsorg. En stunds högläsning om detta förmedlade hans positiva barndomsminnen.
Dessa minnen kan man säga går igen i Åsas karaktär. Orm är yngste sonen, mors ögonsten, och sjuk som barn liksom Frans. Åsa är ängslig och mån om Orm, och här går moderns omtanke om sonen igen. Matmotivet finns även här. Åsa är en duktig husfru i sitt stora hushåll. Skarptungad ibland men med bra relation till Orms hustru Ylva.
1928 berättar Frans G. i ett brev till författaren Sigfrid Lindström om ett kärleksförhållande, som fått honom att skriva poesi. Hans älskade hette Inger Reimers, 22 år, och kärleken komplicerades av att en annan man också var inblandad, ett menage à trois. 1964, tio år efter författarens död, publicerades dessa kärlekssonetter "Inför kvinnan ställd" och Sune läste ett urval av dikterna, som speglar kärlekens lycka och smärta. Inger Reimers dog 1988 och breven till henne finns bevarade. Trubaduren Björn Larsson, Gullspång, arbetar med att tonsätta ett flertal av dikterna.
Frans G. Bengtsson har sagt: mitt hjärta är en tågbiljett med litet slarvigt gjorda klipp i. En tacksam publik uppskattade denna resa i hans texter - inte minst den fina högläsningen.
1788 landsteg engelsmännen för att kolonisera Australien, där det då fanns 750.000 invånare. De flesta bodde på ostkusten och var jägare och samlare. Med kolonisatörerna följde också smittsamma sjukdomar som tuberkulos och smittkoppor, och befolkningen decimerades till 93.000 år 1900.
Koloniseringen medförde också konflikter, då de vita ville lägga beslag på de bördiga områdena längs kusten, där de flesta av urbefolkningen redan bodde. Aboriginernas åsikt att marken och naturen inte kan ägas av någon, människan är en delav marken och naturen, som är besjälad; den åsikten var främmande för kolonisatörerna, som betraktade aboriginerna som okunniga vildar.
Integrationen har långsamt avancerat och orättvisorna minskat. Ett misslyckat och tragiskt assimileringsförsök startades 1869 med "de stulna barnen". Barn togs från sina familjer för att placeras hos vita, men eftersom det var brist på vita familjer som ville ta emot barnen, hamnade de oftast på barnhem och förlorade kontakten med sina föräldrar. Detta pågick i mer än 100 år, och 2008 bad premiärministern om ursäkt för detta och andra missgrepp.
Charlie Parkins, en fotbollshjälte och rättsaktivist, arbetade 1965 ivrigt för att urbefolkningens rättigheter skulle beaktas, och 1967 fick de rösträtt. Numera omfattar gruppen 500.000 varav 70% är kristna. Större delen bor i städerna, och många lever ett gott liv. Men ingen kan vara oberörd inför de problem med hälsan, utbildning och arbetslöshet, som en stor del är drabbad av. Regeringen har nu tillsatt en utredningsgrupp med både aboriginer och juridisk expertis. Deras uppgift är att förändra grundlagen med tanke på aboriginernas rättigheter. Man hoppas på så sätt kunna läka detta gamla sår.
Ida Ericsson föddes l853 i Stockholm, växte upp i enkla förhållanden och arbetade som piga och barnsköterska hos konstnärsfamiljen Ahlgrensson. 1872-80 är Ida elev på Konstnärsakademien, hon är van att "ta i" och vill bli skulptör. I förhållandet med en äldre gift operasångare föds dottern Judith l881, skandal följer, och det resestipenium Ida erhållit dras in. Men genom Ellen Keys förbindelser med familjen Bonnier får Ida pengar och ger sig iväg till Paris. Dottern placeras hos vänner i Sverige. Ida arbetar med skulpturen Judith och Holofoernes, som tyvärr endast finns kvar på bild. l887 får Ida stipendiet på riktigt och då kommer dottern med till Paris och börjar skolan. Ida gifter sig med musikern William Molard, och bland konstnärsvännerna finns Ivan Agueli, Eva Bonnier och Paul Gaugin. Den senare bor ovanför Molards atelje, där Ida ordnar fester med små medel och lagar mat på kaminen till torsdagsträffarna på Salong Molard. Dit kom även Edvard Munch och Strindberg. Judith förälskar sig i Gaugin, som umgås med van Gogh, innan Gaugin flyttar till Tahiti. Även Judith studerar konst , deltar i utställningar och kopierar ett självporträtt av van Gogh så väl, att det togs för en äkta van Gogh, vilket Judith rättade till.
